Vårt fadderbarn Suresh

För några dagar sedan tog jag mig äntligen i kragen och skrev brev ett till vårt fadderbarn Suresh som bor i Indien. Inte en dag försent! Vi har varit fadderföräldrar till honom i ca. 4 år, och inte förrän nu skrev jag ett brev till honom. Men varje halvår när brevet från Suresh kommer tänker jag varje gång att nu, nu ska jag skriva tillbaka. Så vad var det som fick mig att äntligen göra slag i saken då... Dels så blev jag påmind om det när jag i november i år var tidningen mamas årliga gala och de där presenterade sitt nystartade samarbete med Unicef, för att tillsammans hjälpa världens barn. Mamas chefredaktör Anna Zethraeus visade upp sin film från sin resa till Malawi, ett av Afrikas fattigaste länder. Där bor en miljon barn som är utan både sin mamma och pappa. Hennes repotage och bilderna därifrån var otroligt gripande och jag blev minst sagt både tagen och berörd. Jag fick även skuldkänslor för att jag och många utav oss här i Sverige har det så bra här i Sverige och ändå klagar vi i det tysta över småsaker som exempelvis att vi någon dag emellanåt måste lämna barnen inomhus på förskolan istället för utomhus... Efter filmens slut frågade Anna oss i publiken vilka utav oss som hade ett eller flera fadderbarn. För en kort sekund vändes mitt dåliga samvete till stolthet när att vara en utav dem som kunde räcka upp handen och visa att jag hade ett fadderbarn. Sedan kom det dåliga samvetet ganska snabbt tillbaka och många tankar cirkulerade i mitt huvud... Varför hade jag aldrig skrivit tillbaka till Suresh, och tackat honom för alla fina brev vi fätt och berättat om vår familj här i Sverige. För att dra en parallell kan jag berätta för er att jag alltid ringer eller skickar ett sms och tackar för julkorten som vi får varje år. Det tycker jag att man gör. Precis som jag tycket att man svarar någon som skickar ett brev till en! Speciellt en liten kille som lever i fattigdom och utan sina föräldrar. Det räcker inte med att betala in en summa pengar till Unicef varje månad, även om det givetvis är en början. Nä, man måste använda sig av sin empati och medmänsklighet och göra mer. Att skicka ett brev och några fotografier på min familj är inte mycket mer, men just den lilla ansträngningen betyder nog jättemycket för Suresh!

Hoppas att vårt brev kommer fram och att han får en fridfull och kärleksfull jul trots omständigheterna. Eftersom det beror på var i Indien man bor, så är det inte alls säkert att just Suresh firar jul, men mina tankar kommer att var hos honom helt oavsett :).

Vilken härlig överaskning :).

Den här fina julgruppen kom med bud hem till mig idag från min underbara make :). Snacka om att jag blev glad och förvånad! Erik har nog aldrig skickat blommor med bud till mig tidigare... Men det måste nämnas att han är en sann gentleman på andra sätt. Fixar alltid det bästa råvarorna och vinet som han vet att jag gillar mm. Sedan har han sina negativa sidor också, precis som jag och alla andra. Och självklart tjafsar vi om ditten och datten precis som alla andra... Men faktum är att han är den bästa make man kan ha! Den bästa maken för mig! Han har haft rätt mycket på jobbet den senaste tiden så här i kvartalslut, vilket har inneburit att jag har fått tagit hand om det mesta här hemma under tiden så han tyckte att jag var värd det :).

Min underbara mamma...

...har alltid ordnat den mysigaste julen hemma. Ändå sedan jag var barn har jag älskat att fira jul där och verkligen sett fram emot allt det vackra julpyntet som hon dekorerar deras hem med. När jag var barn så arbetade mamma som dekoratör och hade egen firma tillsammans med en vän. Därför har hon under årens gång samlat på sig en hel del vackra julsaker. Jag kom ihåg när jag fick följa med henne till hennes firma i juletider, och fick kliva in i denna inspirerande och kreativa miljö... Medan hon arbetade satt jag som förtrollad bland allt glitter,  stjärnor, hjärtan, äpplen och tomtar i alla möjliga storlekar och material, och klädde ut mig och hittade på en massa olika lekar. Det var fantastiskt, och något jag minns som ett väldigt positivt och härligt barndomsminne.

Kääääärlek!

Enorm och gränslös käääärlek är vad jag känner just nu! Tänk att man kan älska sitt andra barn precis lika mycket som sitt första. Jag var lite osäker på om det faktiskt skulle kunna bli så när jag var gravid med Leah. Jag menar, då var ju Hugo den underbaraste lille ungen i världen som i älskade över allt annat, och så skulle det senare komma en till lite underbar unge och dela hans plats. Var det verkligen möjligt... Jag hade så klart både läst och hört andra flerbarnsföräldrar berätta att det faktiskt var det och det föll sig helt naturligt och självklart, men jag kände mig ändå lite tveksam om en människa är kapabel till att känna precis samma enorma kärlek en gång till för ett annat barn...

Det visade sig ganska snart efter Leahs födelse att det var precis så. Jag kände samma enorma och gränslösa kärlek igen, och denna gång för prinsessan Leah. Kärleken bara växte och växte ju mer vi lärde känna varandra, och kärleken för Hugo fortsatte så klart också att växa under tiden. Det stora är att kärleken till barnen bara fortsätter att växa hela tiden, och blir om möjligt bara större och större för varje sekund, minut, dag och år :).

Just nu älskar jag att vara hemma med Leah och att även ha möjlighet att ha Hugo hemma från förskolan när jag eller han önskar så. klart att det har varit tufft emellanåt att ta hand om två små barn som det bara skiljer 16 månader emellan och när Hugo bara var 7 månader när jag blev gravid med Leah. Speciellt jobbigt tyckte jag att det var den första tiden eftersom Leah hade kolik de tre första månaderna. Det var väldigt påfrestande för hela familjen. Alla barn är ju fantastiska individer med olika egenskaper, och Leahs karakteristiska egenskaper de första 7 månaderna var att hon var underbar och trygg tjej men också väldigt envis och krävande. Så visst har vi haft det lite tufft här hemma emellanåt... Men nu de senaste 2 månaderna, efter sitt senaste utvecklingssprång, har hon blivit en lugn, nöjd, glad och fantastiskt mysig tjej som älskar att gosa, mysa, pussas och dansa med sin mamma till Carolas En stjärna lyser så klart. Nu är hon även mycket mer självständig och leker en del på egen hand. Så inte har jag någon brådska tillbaka till jobbet inte... Jag har räknat på föräldradagarna och insett att jag kan vara hemma med henne hela 2011 om jag vill :). Så just nu känns det fantastiskt att få vara med henne på dagarna medan hon är vaken och när hon sover få ägna mig åt mina andra intressen som består av att blogga, läsa, inreda Leahs rum, planera hennes dop- och 1-års kalas samt skriva klart Mosboken med Carro! Sedan är det en hel del tråkiga hemmasysslor som ska göras också men de ska ju göras öven när jag börjar jobba igen så det är ingen skillnad. Den här tiden i mitt liv kommer kanske aldrig tillbaka så från och med nu ska jag bara njuta och vara tacksam över den!