21/10-08

Jag har haft diabetes sedan jag var 5 år. Min blodsockerkontroll har väl varit hyfsat god kan jag säga. De senaste 5 åren har jag varit väldigt kost- och motionsmedveten vilket givetvis har underlättat diabeteskontrollen. För ca. 1.5 år sedan träffade jag Erik (min sambo) som nu är mannen i mitt liv och pappan till vårat blivande barn. Det var klickade på en gång och vår kärleksrelation rusade fram med en rasande fart. Jag flyttade in hos honom efter blott tre månader och det fungerade superbra. Efter ett tag började vi prata barn. Ville vi ha eller inte, nu eller senare. Ja, ni veta hur diskussionen kan gå. Efter tag kände vi båda två att vi var redo för att skaffa barn. Men jag var ändå livrädd för att bli det eftersom jag är diabetiker. Jag hade hört att man måst vara jättenoga med blodsockret både tiden före och sedan under hela graviditeten annars kunde barnet bli för stort och det kunde leda till komplikationer vid förlossningen. Herregud! Hur skulle jag lyckas med detta. Nog för att jag är noga med att sträva efter en god blodsockerkontroll men helt perfekt har jag aldrig legat. Ja, ja, jag skulle nog ändå inte kunna bli med barn överhuvudtaget, och om jag nu skulle kunna bli det så skulle det i alla fall ta minst ett par år. Der kändes lättare att tänka på det här sättet istället för att hoppas på att jag snart skulle bli gravid. Jag sköt upp ansvaret så att säga. Jag trodde som sagt att det skulle ta mycket längre tid än det gjorde innan jag blev gravid. Tog ungefär ett halvår från det att jag hade slutat med p-piller. Jag hade dessutom fått för mig att jag säkert inte ens kunde bli gravid. Jag tror att det är rätt så vanligt att många kvinnor får för sig det utan at ha någon egentlig anledning. Det är nog ett slags försvar utifall det skulle vara så. Då är man lite förberedd om så skulle vara fallet. Sedan har man nog färgats av allt man läser i tidningar och på nätet om folk som har jättesvårt att bli gravida. Vi människor har en förmåga att relatera till dåliga saker istället för att hoppas och tro på oss själva. De flesta par som försöker skaffa barn lyckas ändå med det förr eller senare. Det är det vi borde fokusera tankarna på och inte stressa upp oss för allt möjligt helt i onödan. Det är bättre att ta itu med problemen och kämpa för att hitta lösningar för dem om det väl uppstår.

När jag fick veta att jag var gravid blev jag vettskrämd för hur det skulle gå för mig och vår lilla krabat i magen. Jag hade ju inte legat perfekt i mitt blodsocker den senaste tiden vilket jag hade hört att man skulle göra även tiden innan man blev gravid. Trots detta var jag givetvis överlycklig över att vara gravid och jag försökta tänka på att jag ändå hade strävat extra mycket efter en god blodsockerkontroll de senaste månaderna eftersom vi faktiskt försökte bli gravida. Mitt senaste HBA1c hade legat på 6.7 % vilket tyder på en hyfsat god blodsockerkontroll. Samtidigt ekade sjuksköterskans ord från det senaste läkarbesöket i mitt öra. Hon hade nämligen sagt att det fungerar att bli gravid på den här blodsockerkontrollen du har just nu och att mitt HBA1c bekräftade det. Det kunde givetvis förbättras men det fungerar utan att det skulle vara någon fara för mig eller barnet. Det kändes otroligt skönt att hon hade sagt det. Nu skulle jag bara sätta igång och kämpa för en ännu bättre blodsockervärden.