Vårt fadderbarn Suresh

För några dagar sedan tog jag mig äntligen i kragen och skrev brev ett till vårt fadderbarn Suresh som bor i Indien. Inte en dag försent! Vi har varit fadderföräldrar till honom i ca. 4 år, och inte förrän nu skrev jag ett brev till honom. Men varje halvår när brevet från Suresh kommer tänker jag varje gång att nu, nu ska jag skriva tillbaka. Så vad var det som fick mig att äntligen göra slag i saken då... Dels så blev jag påmind om det när jag i november i år var tidningen mamas årliga gala och de där presenterade sitt nystartade samarbete med Unicef, för att tillsammans hjälpa världens barn. Mamas chefredaktör Anna Zethraeus visade upp sin film från sin resa till Malawi, ett av Afrikas fattigaste länder. Där bor en miljon barn som är utan både sin mamma och pappa. Hennes repotage och bilderna därifrån var otroligt gripande och jag blev minst sagt både tagen och berörd. Jag fick även skuldkänslor för att jag och många utav oss här i Sverige har det så bra här i Sverige och ändå klagar vi i det tysta över småsaker som exempelvis att vi någon dag emellanåt måste lämna barnen inomhus på förskolan istället för utomhus... Efter filmens slut frågade Anna oss i publiken vilka utav oss som hade ett eller flera fadderbarn. För en kort sekund vändes mitt dåliga samvete till stolthet när att vara en utav dem som kunde räcka upp handen och visa att jag hade ett fadderbarn. Sedan kom det dåliga samvetet ganska snabbt tillbaka och många tankar cirkulerade i mitt huvud... Varför hade jag aldrig skrivit tillbaka till Suresh, och tackat honom för alla fina brev vi fätt och berättat om vår familj här i Sverige. För att dra en parallell kan jag berätta för er att jag alltid ringer eller skickar ett sms och tackar för julkorten som vi får varje år. Det tycker jag att man gör. Precis som jag tycket att man svarar någon som skickar ett brev till en! Speciellt en liten kille som lever i fattigdom och utan sina föräldrar. Det räcker inte med att betala in en summa pengar till Unicef varje månad, även om det givetvis är en början. Nä, man måste använda sig av sin empati och medmänsklighet och göra mer. Att skicka ett brev och några fotografier på min familj är inte mycket mer, men just den lilla ansträngningen betyder nog jättemycket för Suresh!

Hoppas att vårt brev kommer fram och att han får en fridfull och kärleksfull jul trots omständigheterna. Eftersom det beror på var i Indien man bor, så är det inte alls säkert att just Suresh firar jul, men mina tankar kommer att var hos honom helt oavsett :).