Vissa dagar är verkligen kämpigare än andra...i ett par dagar nu har Hugo varit väldigt gnällig och klängig. Han är nöjd så länge han får vara i famnen. Och det är ju väldigt gulligt och mysigt såklart men jag får inte så mycket annat gjort där hemma...Men Hugo måste ju komma i första hand såklart, allt annat får vara så länge...Bästa sättet att få honom lugn på dagarna är att gå ut och gå. Han älskar frisk luft och sover som en prins i vagnen, så det blir många och långa promenader. Det passar både mig och Erik som handen i handsken. Vi ääääälskar att promenera!

Att han är extra klängig nu beror säkert mycket på att han är i vecka fem nu och därmed på väg att ta sitt första utvecklingssprång. Då sägs det att bebisarna blir så och att de efteråt blir rätt så lugna igen. Det ser jag fram emot...lagom till jul och allt. Perfekt! Det är intressant att det här med bebisars olika språng stämmer så väl överens med verkligheten. Från att ha varit väldigt lugn i vecka fyra till att nu i vecka fem ha tagit fart foch blivit mer klängig och gnällig i vecka fem, precis enligt manualen.

I morgon är det lördag och då kommer farmor Anita hit och ska vara barnvakt till Hugo hemma hos oss över natten. Jag och Erik ska ta en romantisk miniweekend i Norrköping. Vi ska njuta av varandra, god mat och gott vin! Det ska bli jätteskönt att få lite avlastning. Det behöver man som förälder, trots att bebisen bara är några veckor gammal. Vi lämnade ju bort honom till mina föräldrar över natten förra lördagen och det gick hur bra som hellst. Han sov i sju timmar i streck på natten och det hade aldrig hänt tidigare....och inte sedan dess heller. jag undrar vad de gjorde med honom egentligen...? Nä, skämt å sido...min första tanke när jag fick höra det var...Gud, vad skönt och vad duktiga ni är! Den andra tanken var...men tänk om han inte trivs hemma hos oss med oss...? Typiskt förstagångsmamma att tänka så...ifrågasätta sin egen kompetens. Dumt!

Både mina och Eriks kompisars reaktioner när vi berättade att vi skulle lämna bort Hugo kändes lite ifrågasättande gällande om vi verkligen skulle göra det redan...han var ju blott en månad gammal...då kände vi oss lite dumma för en sekund men kom genast på varför vi hade bestämt oss för att lämna bort honom. Jo, för att vi tror båda två att det är bra att man så snabbt som möjligt vänjer honom vid att kunna vara med andra nära och kära utan att vi är med. Dessutom finns det ingen annan förutom mig och Erik som han har det så bra hos som Mina och Eriks föräldrar. Dessutom vill det ju inget hellre än att ta hand om honom och hjälpa till. Så det är nog bara bra!

Jag har tagit en del bilder de senaste dagarna som jag tänkte lägga upp men jag får göra det lite senare ikväll eller i morgon. Nu ska vi äta en sen middag. Helstekt fläskfilé och gräddstuvade skogschampinjoner, smaskens!