Sista barnmorskekontrollen

Äntligen hemma! Det är hårt att vara ute på turné när man är extremt höggravid. Kanske inte var så smart att sitta i en bil så många timmar för jag fick väldigt ont i ryggen igår på hemvägen.

Idag var jag på min sista barnmorskekontroll. Jag tog de vanliga proverna och vägde mig. Oj, vi har visst lagt på oss lite sedan sist. 2 kg på nio dagar. Nu har jag alltså gått upp 13 kg totalt. Ja, antar att det var väntat att jag skulle lägga på mig lite extra nu på sluttampen. Jag har inte rört mig riktigt lika mycket som förut och sedan har det säker slinkit ner en och annan godsak också. Har tröstat mig med god mat när det har känts lite tungt. Men jag deppar inte över det utan intalar mig själv att jag behöver några extra kilon att ta av inför förlossningen.

När jag var klar med vägningen satte jag mig i fåtöljen för att göra CTG. Jag hade jätteont i ryggen så jag hoppades på att jag inte skulle behöva sitta där så länge idag men ack så fel jag hade...Vanligtvis brukar jag sitta ca. 30 min men idag satt jag i över en timme. Min barnmorska Karin kom och tittade till mig efter ca. 20 min. Hon buffade lite på magen så att Hugo skulle vakna till. Hon vill att CTG:n ska visa bebisens hjärtrytm när han är vaken också. När hon var klar med det sade hon till mig att jag skulle sitta en liten stund till bara sedan skulle hon komma in och ta blodtrycket. Skönt tänkte jag, snart klar. Det gjorde så ont i ryggen så jag vill bara gå upp sträcka på mig så snart som möjligt. Jag tog upp tidningen och läste lite men efter en stund tyckte jag att tiden hade sprungit iväg och att Karin borde ha kommit in till mig nu. Jag hade suttit där i 50 minuter…Jag lutade mig framåt för at se om jag kunde se henne ute i korridoren, men inte. Jag såg inte till någon annan heller där ute som jag kunde fråga. Till slut började jag bli riktigt otålig och ropade Karin i hopp om att någon skulle höra mig. Jag fick dock inget gehör så jag ropade igen. Efter en lite stund hörde jag Karins stämma längre ner i korridoren som undrade om det var någon som ropade på henne. Då förstod jag att hon måste ha glömt bort mig. Några sekunder senare kom hon inrusande till mig och bad så mycket om ursäkt. Jag försökte ta några djupa andetag och dölja min besvikelse och irritation. Jag kände mig övergiven…Det märks att hormonerna är i omlopp nu för det är inte mycket som krävs för att jag ska bli irriterad eller börja gråta. Men i efterhand när man lugnat ner sig lite så skrattar man åt sig själv för att man är såhär komplicerad just nu. Jag lyckades i alla fall tygla mig och sa till Karin att det var mänskligt att glömma och att det händer oss alla ibland. Hon blev glad och sade att jag var då förlåtande och gullig. Ha, hon skulle bara veta hur jag kände mig inombords…Hur som hellst så var CTG:n jättebra och besöket avslutade med att hon rekommenderade mig samlag, trappgång och fönsterputsning för att sätta igång värkarna. Så nu vet ni vad jag ska göra min sista barnfria helg. Just nu är jag villig att ta till vilka knep som helst, för jag vill så gärna få igång det här och få ut Hugo!